Ibland när jag tar tåget hem och när det är mörkt och tomt, brukar jag föreställa mig hur det skulle vara. Jag sitter där vid perrongen och ser tåget komma i full fart. Jag ser mig själv ta satts, det är mörkt och jag ser ljuset och tåget. Allting snurrar och jag får upp ansikten upp i huvudet, personer jag skulle kunna ge allt till. Exakt allt. Huvudet dunkar, hjärtat slår hårt och jag springer. Springer mot ljuset, mot tåget. När jag kommer till kanten är det försent, jag hoppar och allting tystnar. Hjärtat slutar slå. Jag står kvar på perrongen. Det var bara en tanke, jag vet inte om jag får känslan av att rysa eller att känna att jag inte vill göra det. För att jag har svårt att förstå. Vad man tänker och vad man känner. Jag har känt ibland, att inte vilja leva. Men jag är för rädd och vet att det skulle skada andra. För att jag vet att många älskar och gillar mig för den jag är, och jag älskar er med och det ska ni veta eftersom jag har mått dåligt. Faktiskt. Ibland vill jag bara dö, för ibland känns det som om jag inte är värd livet. Men jag vet att jag är det och jag vet att jag kommer att klara det. Och att jag ALDRIG ska ge upp, för att vi ALLA, ALLA! är värd att leva oavsett vad. Och jag tror på er, jag fattar om ni inte älskar era liv, men ni är ändå värda att leva, alla är det. Jag ska kämpa och även om hoppa kan vara som den lättaste vägen så ska jag aldrig välja den lätta vägen. För alla vet att vägen till framgång ALDRIG är lätt.